Socialstyrelsen menar i sin rapport ”Välfärdsteknik – En studie av användningen av trygghetskameror och GPS-larm i 12 kommuner” att de anser att kommunerna inte säkerställer samtycket i tillräcklig omfattning vid användande av GPS-larm. Vi frågor oss varför tjänsten GPS-larm alltid ska bedömas utifrån den grupp individer som har en långt gången demenssjukdom och är vandringsbenägna? Behovet och möjligheterna är så mycket större. Vi frågor oss också vad samtycket ska omfatta? Inom FoU-projektet ser vi behov av att bryta ner samtycket i tre delar och hantera dem var för sig. Alla delarna måste belysas och hanteras.

Innan vi går igenom dessa tre delar behöver vi reflektera kring kopplingen mellan samtycke, GPS-larm och den funktion man eftersträvar med tjänsten. Är alternativet bättre? Att omsorgen ska se till att personer inte går ut. GPS-larmets funktion och värde är att vi med hjälp av det vet var personen befinner sig när anhörig eller personal behöver erbjuda stöd utanför hemmet. Vi konstaterar att det är bättre att veta var personen är när man ska hjälpa till än att inte veta. Att dessutom kunna ringa personen gör att hjälp kan ges på distans. Frågan om samtycke handlar ju snarare om vilket liv vi vill erbjuda personen? I vilken omfattning man ska uppmuntra personen att vara aktiva ute? Även Socialstyrelsen konstaterar i rapporten att ”Tekniken upplevs som mindre integritetskränkande än alternativen” och att ”GPS-larmen ger en omedelbar möjlighet för användaren att leva mer autonomt och självständigt.”

Samtycket vid användande av GPS-larm, och andra kroppsburna sensorer, bör vård- och omsorgsgivare dela upp i tre delar som alla måste beaktas:

  1. Att förstå och samtycka till att använda tjänsten så att utvalda anhöriga och/eller personal vid behov kan se var den enskilde befinner dig.
  2. Samtycka till att bära GPS-enheten med sig.
  3. Samtycka till den föreslagna åtgärden, som föreslås när den enskilde blir kontaktad.

I rapporten skriver Socialstyrelsen ”Lagstiftningen ställer samma krav på olika tekniska insatser som på andra insatser när det gäller frivillighet, självbestämmande och delaktighet för den enskilde. Viktiga aspekter av samtycke är att användaren förstår tekniken, får förutsättningar att värdera konsekvenser av tekniken och kan visa att hen vill använda tekniken. Detta gäller såväl abstrakt teknik, t.ex. trygghetskameror och gps-larm, som andra hjälpmedel. Det ställer höga krav på biståndsbedömare, förskrivare och personal att informera, stödja, prova och ompröva insatserna. Dessutom kräver GPS-larm i många fall träning innan det går att ta ställning till tekniken. Det krävs stöd, tålamod och lyhördhet för att kontinuerligt säkerställa samtycke till insatsen.”

De samverkande kommunerna i FoU-projektet ställer sig bakom detta och har lagt mycket tid och engagemang på att tydliggöra processerna vid ett individuellt införande, med upplärning och testning av tjänsterna. Dessutom har mycket tid lagts på att ta fram flera olika kommunikationsstöd för att i möjligaste mån kunna skapa förståelse och säkerställa ett informerat samtycke. Kommunikationsstöd bör användas både för att beskriva hur GPS-larm fungerar och för att säkerställa att GPS-larm ska användas för ökad trygghet utomhus.

Gällande samtycket att bära med sig GPS-larmet kan vi bara hålla med Socialstyrelsen om nödvändigheten att man som vårdgivare kan erbjuda flera olika modeller av GPS-larm. En viktig utgångspunkt för projektet har varit att kommunen ska kunna erbjuda flera olika modeller av enheter samtidigt som medarbetarna bara ska behöva lära sig ett tjänsteutförande, en app och en metodik. Detta är nu möjligt med PosifonCare där sex olika GPS-modeller kan erbjudas. Dessutom kan PosifonCare på daglig basis registrera personens samtycke till att bära den utvalda enheten. Det enda som krävs är att kommunerna inser att man måste ta hänsyn till design, funktion och personers olika behov när man upphandlar tjänsten. Här ser vi att många köper utan att förstå funktionen.

Samtycke till den föreslagna åtgärden, den handling som en person föreslår när den enskilde blir uppsökt ute i samhället, är oerhört viktigt och ibland den svåraste formen av samtycke och därför behandlar vi den i en särskild artikel som finns i samma nyhetsbrev. Läs denna.

Se övriga artiklar från nyhetsbrevet:
Socialstyrelsens ris och ros gällande användning av GPS-larm
Det kan skapas oro och obehag hos en demenssjuk person när någon tar kontakt