Socialstyrelsen påpekar i sin rapport ”Välfärdsteknik – En studie av användningen av trygghetskameror och GPS-larm i 12 kommuner” att det kan skapa oro och obehag hos t ex en person med demenssjukdom när någon för hen okänd person tar kontakt ute i samhället och vill att hen ska följa med hem. Detta är förvisso sant men vad är alternativen? Att den enskilde inte får gå ut och därmed riskera att träffa någon för hen okänd? På bekostnad av vad? Vi vill lyfta fram att oron är befogad MEN att detta har en stark koppling till den person som möter den enskilde. Dennes kompetens och relation till den enskilde samt det bemötande den har kommer att vara direkt avgörande för den enskildes upplevelse och därför är det oerhört viktigt att kvalitetssäkra detta.

Vi kan även fundera över vad frågeställningen har med tjänsten GPS-larm att göra? Vi förstår att Socialstyrelsen, IVO och kommuner är måna om att kommunerna har övergripande rutiner och genomarbetade processer för hur larmsituationen ska hanteras och den enskilde återföras till hemmet. Men detta behov har ju funnits även innan GPS-larm började användas. GPS-larmets funktion och värde är att ansvarig vårdgivare med hjälp av GPS-larm vet var personen är när personen påkallar om hjälp eller när anhörig eller personal börjar bli orolig var den enskilde användaren är. Frågan som ska ställas gällande GPS-larm bör således vara; Är det bättre eller sämre att vi vet var personen befinner sig när vi är oroliga eller personen påkallar hjälp? Ställs frågan till Polisen, som varje dag är uppfylld av frågan så är svaret otvetydigt JA, det är bättre. Så även för de flesta tänkande människorna.

Frågan bör istället omformuleras; Ska kommunerna uppmuntra personer att vara aktiva ute även om de inte har en fullt uppbyggd organisation och klart för sig vem som kan åka och hjälpa den enskilde i alla lägen? Med denna fråga så är svaret tydligt. En vård- och omsorgsgivare får inte, enligt Socialstyrelsens föreskrifter, ha låsta dörrar på ett särskilt boende och ska arbeta för att de boende ska ha en aktiv och stimulerande tillvaro. Som lokalt förankrad myndighet har kommunen dessutom ett övergripande ansvar för invånarnas välbefinnande. Som samhällsmedborgare är svaret också positivt och självklart. Alla invånare ska ha möjlighet att delta i samhällslivet.

Låt oss förhålla oss till omsorgens verklighet idag. I FoU-projektet har de samverkande kommunerna haft ett stort fokus på att kunna kvalitetssäkra larmåtgärderna och att se till att de görs med minsta möjliga risk för obehag och handlingar som kan uppfattas kränkande eller påverka den personliga integriteten. Nytt intuitivt IT-baserat användarstöd har tagits fram där vi har digitaliserat den personliga identitetshandling som behövs för att veta att vi letar och uppsöker rätt person ute i samhället. Dessutom ges stöd för att kunna skapa en positiv kontakt med personen som man tar kontakt med samt även en möjlighet till samtyckessignering av den föreslagna åtgärden.

Dessutom har vi skapat helt nya förutsättningar för att kunna hantera situationen då någon mot förmodan är ovanligt långt borta. Genom att kunna vidarebefordra larm och kunna ge personen som tar ansvaret för att hämta individen ett individanpassat stöd så kan vi skapa trygghet i agerandet samtidigt som vi värnar om individens och andras integritet. Larmmottagaren ska tekniskt sätt kunna vidarebefordra larm om de absolut inte kan lämna sin arbetsplats.

Med den struktur och de system som finns utvecklade i projektet så finns nu helt andra möjligheter att kvalitetssäkra och stödja personalen i deras agerande i enlighet med Socialstyrelsens önskemål.

Se övriga artiklar från nyhetsbrevet:
Socialstyrelsens ris och ros gällande användning av GPS-larm
Samtycke säkerställs inte? Vi frågor oss vilket och vad alternativet är?