maj 20, 2019

Med IBIC skapas nya problem

Vid vår nationella Workshopen för E-ledsagning i februari, framkom i diskussionen att IBIC och förfrågningsunderlag många gånger är kontraproduktiva för såväl utvecklingen av omsorgens kvalitet som införandet av välfärdsteknik. Kommunerna ser att IBIC ger struktur för bedömning men medför ändrade arbetsprocesser som inte alltid är gynnsamma för alla parter. Kommunerna inför IBIC på olika sätt, har kommit olika långt och har olika såväl interna- som organisatoriska utmaningar.

År 2015 gav regeringen Socialstyrelsen i uppdrag att vidareutveckla ÄBIC, Äldres Behov I Centrum, till IBIC, Individens Behov I Centrum. IBIC utgår från brukarens behov, resurser och mål. Strukturen i IBIC skall användas för att beskriva och dokumentera brukarens behov i livsföringen. Målet med IBIC är bland annat att får brukarens behov beskrivna på ett likvärdigt sätt samt att brukaren får möjlighet att stärka sina egna resurser avseende genomförande av aktiviteter och delaktighet.

Vi konstaterar att IBIC-strukturen ger stora fördelar för förståelsen om brukarens livssituation och behov, vilket ger bättre förutsättningar att tillgodose dem med tydligare individanpassning. Insatser kan vara antingen stödjande, tränande eller kompenserade. Med detta tydliggör IBIC att många behov kan tillgodoses med stöd av välfärdsteknik och att insatserna kan motiveras utifrån olika skäl.

Socialstyrelsen skriver i sin vägledning (Individens behov i centrum Behovsinriktat och systematiskt arbetssätt med dokumentation av individens behov utifrån ICF, 2016) att när brukarens behov är i fokus för handläggare och utförare ställs högre krav på organisationen. Inspektionen för vård och omsorg, IVO har även påpekat att lokala policys och riktlinjer kan påverka att insatser inte fyller sitt syfte. De påpekar även att det finns olikheter i insats beroende på var i landet man bor. Detta är även den tolkning vi gör efter samtal med olika kommuner runt om i landet. IBIC:s intention om att sätta individen behov i centrum är naturligtvis utgångspunkten för alla men införande av IBIC riskerar tyvärr att fasta i strukturfel och få negativa konsekvenser.

I den skrift som kommer i höst redogörs för ett antal områden där införandet av IBIC kräver en större medvetenhet om konsekvenserna av de förändrade arbetsprocesserna. Efter diskussioner med ett flertal kommuner så oroades vi av att detta inte blivit belyst och vi frågade oss om kunskapen finns hos Socialstyrelsen och kommunledningarna. Därför hade vi den 6 maj ett möte med Socialstyrelsen för att delge dem våra insikter.

Vår analys är att IBIC i säg självt är fantastiskt, möjliggör att lagens intentioner kan efterlevas och ger större förståelse för den enskildes situation. Det ger en tydligare beskrivning av den enskildes behov och vad som behövs för att tillgodose detta. Det framkommer vid diskussioner med kommuner att utmaningarna uppstår när beslut lämnas till utförarna. Här upplever vi att mer stöd och underlag behövs för att säkerställa att just individens behov är i centrum. Vi får signaler på att IBIC, eller snarare de processer som införs i kommunerna när IBIC införs, riskerar såväl suboptimering, vara ekonomiskt ofördelaktiga, hämmar utvecklingen av omsorg, riskerar rättsäkerheten och kvalitetssäkringen och lika vård för alla. Det påverkar även arbetsmiljön för såväl omsorgspersonal som enhetschefer negativt. Detta framkommer tydligast där utförarna (tillsammans med brukaren) förväntas ta beslut om både vilka insatser som ska utföras och hur behovet skall tillgodoses samt dokumentera det på ett kvalitativt sätt i genomförandeplanen.

Kommunerna har här många olika sätt att organisera sig på. Vi får signaler på att beslut som tidigare togs av högskoleutbildad biståndsbedömare nu lämnas över till omsorgspersonal, med gymnasialutbildning eller som saknar utbildning. Alla inklusive IVO och Socialstyrelsen konstaterar att den största framtidsutmaningen i vården av äldre personer är kopplade till bristen på kunskap hos personalen. Idag saknar 30–40 procent av baspersonalen inom äldreomsorgen en grundläggande utbildning. Att kommuner mot denna bakgrund förskjuter stora delar av såväl kompetenskraven som beslutsmandaten till utförarna är förvånande.

I vägledningen skriver Socialstyrelsen att det idag inte finns någon allmänt vedertagen definition av vad begreppet behov innebär. Det innebär att lagar och riktlinjer kan tolkas på olika sätt och därmed ge konsekvenser för brukarens stöd. Kommunerna behöver vara oerhört skickliga i att säkerställa att behov inte tolkas olika mellan arbetsgrupper, olika yrkesgrupper, olika utförare och mellan varje enskild medarbetare. Det bör vara ett grundkrav att detta säkerställs om utförarna ska få ta ansvarar för att besluta vilka insatser den enskilde brukarens behov ska tillgodoses av. Detta är i realiteten omöjligt.  

Vi vill vara tydliga med att omsorgspersonal naturligtvis arbetar med den enskilde i centrum, gör ett fantastiskt jobb och har de bästa av ambitioner. Det är dock inte möjligt att denna personalgrupp med stora rekryteringsbehov, bland ständiga omorganisationer, skall vara omvärldsbevakade i vilka insatser och vilken välfärdsteknik som kan nyttjas, ha kunskap om hur behov tillgodoses enligt IBIC-strukturen, vara väl insatt i kommunens ekonomiska policy och riktlinjer och utifrån det upprätta genomförandeplaner enlighet IBIC:s krav.

Således är det inte IBIC som är kontraproduktivt utan de arbetssätt som kommuner inför.

Vi lär få anledning att återkomma om inte förr så i skriften.