Efter att ha använt sig av nödsändaren via kommunen upplevde familjen en stor förbättring med Posifon. Nu kunde de snabbt och enkelt hitta sin mamma som har diagnosen demens utan att behöva blanda in Polisen.
– Skillnaden var som natt och dag, berättar Tony, vars 72-åriga mamma lever med demenssjukdom.
Precis som många andra som fått diagnosen demens innebar det för Tonys mamma svårigheter att hitta hem. Detta medförde i sin tur stor oro för hela familjen eftersom mamman ofta gav sig ut på egen hand. Via kommunen fick de tillgång till en nödsändare. Men den uppfyllde inte deras förväntningar, bland annat eftersom de själva inte kunde söka efter mamman. Då spårningarna krävde polisinsats upplevde familjen ett motstånd till att spåra överhuvudtaget. Efter att mamman varit försvunnen en hel natt, där turligt nog ett tidningsbud fann henne på morgonen, sa de ifrån. Via biståndsbedömaren blev de istället tipsade om Posifon.
– Hon var själv intresserad av lösningen men kommunen hade valt att inte erbjuda den på grund av integritetsskäl. För oss var det ingen avgörande fråga. Vi var ju tvungna att hitta mamma om hon inte hittade hem, berättar Tony.
I jämförelse med nödsändaren var skillnaden som natt och dag. Med Posifons trygghetsmobil kunde de själva spåra och se vart mamman befann sig utan att behöva blanda in Polisen.
– Det var en trygghet att veta att vi kunde hitta mamma – och att det gick så lätt och fort att göra det. Att det fungerar är viktigt för att man ska känna trygghet. Nödsändaren mamma fick först trodde vi ju var en trygghet men den visade ju sig vara falsk. Med Posifon fick vi närstående den tryggheten vi önskade; trygghet för oss och då även för vår mamma, berättar Tony.
Även om de endast hann använda trygghetsmobilen en kort period kom den att spela en viktig roll. Vid ett tillfälle försvann mamman.
– När det hände satt jag i bilen utan tillgång till en dator. Den enda av oss barn som då hade möjlighet till det var min syster som bor utomlands, som kunde göra en spårning och sedan ringa hemtjänstens trygghetsjour för att berätta vart hon befann sig. Det var väldigt smidigt och allt gick bra, berättar Tony.
I samband med att mamman flyttade till ett särskilt boende kunde de inte längre de använda funktionen då personalen inte hade möjlighet att ansvara för hanteringen. Tony rekommenderar dock lösningen till alla med liknande demens situationer och vill uppmana kommunerna att börja erbjuda den i större omfattning.
– För oss var det viktigt att mamma fick gå ut och gå. Möjligheten till det och att snabbt kunna hitta personer som försvunnit gör det så mycket lugnare för alla, avslutar Tony.